Historien – en byggsten för framtiden

Linda Olsson skriver i boken ”Sonat till Miriam”: Det är omöjligt att skapa en vision om en framtid om man inte har ett förflutet. Idén om det okända kanske på något vis bara kan formuleras med hjälp av det förflutnas byggstenar. Hur det än ligger till är vårt förflutna den referens vi måste ha för att framtiden ska bli möjlig.

För nästan 300 år sedan, år 1718, står det i Gärdserums dödbok om kyrkvärden och rusthållaren Johan Eriksson i Stora Ved att han var en redelig man.

Om hans son, sockenmannen och rusthållaren Johan Jonsson läser vi 1758: en ärlig och redelig israelit i församlingen. Ordet israelit syftar på ett bibelord, en god kristen, en man utan svek.

Hans son Johan Jonsson var också kyrkvärd och beviljades efter att han avgått bänkrum i den gamla kyrkan i Gärdserum vid den lilla stolen intill predikstolen.

Om hans dotterson, nämndemannen och kyrkvärden Johan Eriksson från Stora Ved står det 1849 i dödboken: en hövlig, språksam och förståndig man.

Nu förflyttar vi oss raskt i ytterligare 4 generationer från far till son, från Stora Ved till Oskarsgården i Nannersbo (se bild ovan) och hamnar på min man Ulf. Det är inte utan att man känner igen sig: en hövlig, språksam och förståndig man.

Att bevara vanliga människors liv, berättelser, utseende tycker jag är viktigt som en byggsten för framtiden. Vi har olika förutsättningar i livet. En del har redeliga, hövliga och skötsamma människor i sin släkt 300 år tillbaka, medan andra inte ens vet vem de härstammar från.

Mitt arbete med att samla på människors berättelser och foton började en vårdag 1995 när jag fick nedskrivna minnen i min hand. Det var Ulfs faster som skrivit ned vad hennes mormor berättat för henne när hon bodde i Nannersbo sina tre sista levnadsår. Hon skrev också ner sina föräldrars historia från Stora Ved, Nannersbo och Ukna. När jag började rota i släktens historia fick jag så många slumpartade möten att jag kände att det var en mening, ett uppdrag jag fått att skriva ner om de här människornas liv innan de glömdes bort helt och hållet. När jag började fanns ett enda barnbarn kvar som mindes sin morfar av 35 från början, en stor släkt. Hon var då 90 år så det var rena rama turen för mig att hon levt så länge. Så har det rullat på och nu har det blivit fyra böcker och en DVD, den senaste boken handlar om byn Stora Ved där våra barn och barnbarn har sina rötter.

Min önskan är att du ska få inspiration av att själv sätta igång. Kanske blir du intresserad av att skriva ner din historia. Börja gärna med de äldsta i släkten och fråga ut dem om foton och händelser. På mammas 90-årsdag spelade jag in henne på band. Här berättar hon om sådant som jag inte haft en aning om, bland annat en händelse när jag var nyfödd. Jag tror det kan vara bra att ha något till hjälp att utgå ifrån, ett klassfoto, konfirmationskort eller i mitt fall var det ett födelsedagsalbum som hjälpte mamma att berätta om sina vänner och släktingar. Mamma var mycket pratsam men svår att spela in. Kyrkböckerna och arkiven finns kvar – men inte människorna.

Det behöver absolut inte vara något fint och märkvärdigt. Det som jag startade med som fick igång mig var en samling lite kladdigt nedskrivna minnen för hand på vanligt papper, dessutom skrivna av en som inte hade några egna barn. En dag kanske det kommer någon som hittar det du har samlat på dig och gör något av det och vem vet, kanske det då blir en historia – en byggsten för framtiden.